- "Redeemable in gold on demand at the United States treasury".
Så gick det att läsa på samtliga amerikanska dollar som trycktes fram till 1971 - året då Bretton Woods gick i graven. Bretton Woods var namnet på den överenskommelse som gjordes 1944 mellan 44 olika länder under ett sammanträde i Bretton Woods, New Hampshire.
Överenskommelsen gick ut på att samtliga deltagande länders valutor skulle ha en fast växelkurs mot den amerikanska dollarn, samtidigt som dollarn i sin tur skulle ha ett fast värde mot guld. 35 dollar per oz (ca 28 gram), närmare bestämt. Därmed skulle det aldrig bli en fråga vad respektive valuta var värd, vilket i sin tur skulle underlätta handel mellan länderna. Transaktionen skedde i dollar och man kunde alltid luta sig mot att dollarn i sin tur fungerade som ett kvitto på sitt värde i guld.
USA satt alltså därmed i en position där de själva hade möjligheten att trycka de pengar som resten av världen såg som ett kvitto på guld. Frankrikes president vid tidpunkten, Charles de Gaulle, kallade detta för "Amerikas orimliga privilegium". Några år senare, 1965, beslutade de Gaulle sig för att växla in sitt lands dollar mot dess utlovade värde i guld. Man skickade sonika den franska flottan över Atlanten och hämtade hem det. Flera länder följde Frankrikes exempel.
År 1966 konstaterades att det sammanlagda dollar-innehavet av alla länder utanför USA uppräknades till 14 miljarder dollar. Detta samtidigt som USA ägde guld till ett värde av 13,2 miljarder, varav endast 3,2 kunde gå till utländska krav. Resten behövdes för att täcka det egna dollarinnehavet.
1971 bestämde USAs president Richard Nixon sig för att ställa in dollarns garant mot guld. Utlåtandet kom tillsammans med andra ekonomiska reformer som tillsammans kom att kallas "The Nixon Shock".
Syftet var att åtgärderna skulle vara temporära och att de som ägde dollar så småningom åter skulle ha möjligheten att växla in sitt innehav mot guld, men 1976 togs löftet bort från amerikanska sedlar och än idag är dollarn frikopplad från guld.